Tindra

Det tog ett bra tag tills vi sa till varandra att vi var tillsammans. Två månader av dejting tror jag. Jag vet inte varför vi hade så svårt att säga att vi var tillsammans, men jag har läst ur min dagbok att vi båda ville vänta. Jag tycker egentligen att man är tillsammans när man känner det och när båda bara dejtar varandra och inte någon annan. 

Vi träffades ungefär en gång i veckan och sov hos varandra. Oftast var det jag som var hos honom men han kom ibland hem till mig med. Vi skrev med varandra varje dag och skrev både godmorgon och godnatt sms till varandra. Han var med på alla släktmiddagar vi har under hösten då det är många i vår släkt som fyller år. Alla tyckte han var en trevlig kille. Under hösten så åkte vi fyra dagar i väg till Prag. Det var en härlig resa där vi upptäckte mycket av den vackra staden, vi gick mycket och vi lärde känna varandra mer. 

Vi båda hade lätt till skratt och vi kunde prata om allt möjligt. Men ganska snart märkte jag att han var en väldigt trött person som behövde vila och ha mycket egen tid. Jag kunde inte komma hem till honom när han slutat jobbet eftersom han behövde vila i minst 30 minuter först. Vissa kvällar fikade han med hans föräldrar och då fick jag inte heller vara med. När han sedan kom hem till mig umgicks han nästan mer med mina föräldrar än med mig. Det var flera gånger som jag gick och la mig men han satt uppe och drack whiskey med min pappa. Det var ett märkligt beteende. Det kändes som att jag var tillsammans med en pensionär. 

 

Vi visade kärlek på två helt olika sätt. Jag är väldigt verbal och säger oftast exakt som jag tycker och känner. Han visar kärlek genom handlingar. Jag frågade honom varför det aldrig var han som sa att han älskade mig först. Han svarade att han visst visade att tyckte om mig för han hällde alltid upp kaffe i min kopp innan han hällde upp till sig själv. Vi var ganska olika. Jag hade svårt att förstå om han verkligen tyckte om mig eftersom att han inte sa det så ofta. Det var sällan han gav mig beröm och det gjorde mig osäker. 

Vi båda var ganska olika när det gällde behovet av närhet. Jag gillar att vara nära och ge fysisk närhet. För honom är inte det en stor grej så han behöver inte lika mycket fysisk närhet som jag behövde.

Då och då hade vi djupa samtal där jag frågade honom om han verkligen tyckte om mig, jag bad honom att han skulle visa lite tydligare när han gör kärlekshandlingar mot mig. Jag ville också att han skulle ge mig komplimanger ibland. För det var oftast så att jag fick fråga om han tyckte jag såg bra ut osv. 

Vår sista stund tillsammans blev när jag var med hans familj till hans landställe. Hans föräldrar bjöd oss på en resa med Ecköre linjen. Under resan satt han mest med sina föräldrar. Jag ville gå upp däck i det fina vädret och lyssna på trubaduren som spelade. Han ville vara med sina föräldrar. Hans föräldrar sa att “Filip, ibland måste man anpassa sig och göra som Tindra vill också. Hon kan inte bara följa efter dig utan att du ibland följer efter henne!” Det var inte första gången som hans föräldrar hade sagt något liknande. Jag stod själv på däck och lyssnade på trubaduren. 

När vi åkte bilen hem frågade jag honom varför han inte kunde göra som jag ville någon gång. Det hade han inget bra svar på. Jag sa sedan att det kanske är bäst om vi gör slut och går skilda vägar. Vi båda grät men tyckte att det var bästa lösningen på situationen. Jag tackade hans föräldrar för besöket och sa att en släkting till mig mådde dåligt så jag behövde åka hem. Det var sista gången jag såg hans familj. 

Trots att jag hade känt att det var inte var ett bra förhållande så var jag väldigt ledsen. Jag kände mig väldigt ensam. Men mina vänner var helt fantastiska och fanns vid min sida dagarna efter. Även fast jag var ledsen så kände jag att det var helt rätt beslut att göra slut. Och jag blev mer och mer nyfiken på hur dejtingvärlden såg ut.

Reflektion:
Så Här i efterhand önskar jag att jag hade gjort slut tidigare. Man ska gå på magkänslan för det är en bra indikator på om något är bra eller dåligt. Jag tror att jag blev kär i kärleken när det gäller Filip. Det var min första dejt som utvecklades till att bli min första seriösa pojkvän. Vi räknade dagarna som vi var tillsammans och varje månad sa vi grattis till varandra. Det var något fint, att vi uppskattade att vi var tillsammans. Men det blev också något som triggade mitt tävlingssinne, jag ville inte ge upp på förhållandet, jag ville vara ihop med killen i alla fall ett år för att ha gett det ett ärligt försök. Vi var tillsammans i ett år och två månader.