Bara tre dagar efter första dejten bestämde vi oss för att ses igen. Den här gången var jag inte lika nervös. Tågresan var fortfarande jobbig, fast den här gången var det för att jag ville vara framme på en gång! Jag hade en förväntansfull känsla i magen. Vi hade skrivit konstant från det att vi sagt hejdå till att vi nu skulle träffas igen.
Vi träffades på samma ställe som på första dejten. Han hade mörkblå jeans, en vit T-shirt och utanpå den hade han en svart-vit randig skjorta. Jag hade vita byxor, en röd blus och svarta klackar så att jag nästan var lika lång som honom. Vi kramades när vi hälsade på varandra. Jag blev helt exalterad av allt jag ville säga och berätta för honom. Det var en bubblande känsla i magen, helt underbart!
Det var fint väder ute, små vita moln på himlen och luften var varm. En härlig vår dag i början på april. Filip hade beställt en jacka från H&M som han ville prova så vi gick dit. Tidigare hade han skickat en bild på jackan och frågat om vad jag tyckte om den. På bilden såg jackan grå ut vilket inte är en färg som faller mig i smaken. Jag hade skrivit på sms vad jag tyckte om färgen men han hade tydligen beställt den ändå? Varför frågade han efter min synpunkt då? Som tur var så var inte jackan grå, den var mörkblå och den såg faktiskt riktigt bra ut på honom.
Min mage började kurra och det var dags att äta middag. Vi gick in till en Italiensk restaurang, romantiskt! Det var lite av en finare restaurang med levande ljus och röd-vit rutiga dukar. Jag åt pasta, åh så god den var! Men det var ingen liten portion jag fick så jag orkade inte äta någon efterrätt, knappt att jag orkade äta upp varmrätten.
Filip höll upp dörren och vi gick från restaurangen med mätta magar. Han frågade om han inte skulle bära min handväska. Den var visserligen väldigt tung, för jag hade min tunga dator och skrivhäften där i men jag kände att jag ändå ville bära den själv. Det var han nog egentligen glad för, för den var ganska tung, men han försökte ändå vara en gentleman. Det var fint.
Vi gick över en bro där det stod turister och fotograferade varandra så Filip stannade upp och sa, “Skulle inte du kunna ta en bild på mig här?” Jag blev lite förvånad. Jag trodde att han skulle ta en bild på oss. Men nej, bara på han själv. Jag fotograferade honom med hans telefon och han var nöjd med bilderna. “Den här ska jag ha som ny profilbild!” sa han. “Jaha okej” svarade jag. Det var nog bara jag, men jag tyckte det var en udda grej att göra på en dejt.
Vi fortsatte promenaden och det var trevligt med mycket skratt. Han köpte kaffe och vi satte oss på en parkbänk under körsbärsträden som blommade så fint rosa. Rent instinktivt satte jag mig en bit ifrån honom, så pass att jag kunde vrida på mig och se honom i ögonen när vi pratade. Jag tycker om att man ser varandra i ögonen när jag pratar med någon. Det verkade inte han bry sig om för han sa med ett leende “Sitter vi inte långt ifrån varandra?”. Jag flyttade mig närmare och han la sin arm runt mig och jag lutade mitt huvud på hans axel och höll hans hand. Det var mysigt.
Fast vi kysstes inte. Det kändes lite tidigt att göra det på andra dejten tyckte jag (det tycker jag inte längre, känns det bra så kör på!). Dock tror jag inte att Filip tänkte samma sak. Han tyckte nog att det var dags. För flera gånger gjorde han närmanden som underlättade för en kyss. Exempelvis när han kom nära, tittade mig djupt in i ögonen och frågade om jag hade mascara. Eller som den gången vi stod upp och kramades och han frågade om träden hade fått knoppar så att jag skulle kolla upp och sen möta hans blick på vägen ner.
Det kändes lite konstigt, då visste jag inte vad jag skulle svara. Men det löste sig för det blev ingen kyss. Jag tyckte verkligen att det var mysigt att sitta där på bänken och jag var nöjd att det inte blev inte någon kyss.
Men jag hoppades verkligen på att den där kyssen skulle komma på nästa dejt och det tror jag att Filip också hoppades på. Den kvällen skrev han ett sms där det stod “Sov så sött så ses vi snart, vem vet, då kanske det blir en puss?
Reflektion:
Det är trevligt att göra saker på en dejt, för på så sätt lär man känna varandra mer och det händer något som gör att man skapar minnen tillsammans. Det var första gången då någon bad mig att ta en profilbild på dem, men det har hänt flera gånger så det är inte så konstigt längre. Idag tycker jag inte att den där “kyssen” är lika speciell som den var när jag var yngre. Men det finns samtidigt något fint i att se det som en stor sak. Det gjorde ju det hela väldigt speciellt och lite spännande.
MENY
0